Blogg

Vi välkomnar en ny medlem i teamet

Låt oss presentera vår nya teammedlem, Joanna Reuterdahl. Henne kommer ni att kunna följa här på vår blogg när hon delar med sig av sin vardag.

 

Hejsan allihopa! Mitt namn är Joanna Reuterdahl Sjö, jag är tjugotvå år gammal och bor i Enköping. Eller i skrivande stund befinner jag mig faktiskt i Belgien men mer om det strax. Hästarna har alltid varit det jag brinner för, dock var det nog ganska givet redan från början då min mamma såg till att jag hade min första egna ponny redan när jag var tre år gammal. Även fast det var givet med hästintresset så gjorde mina föräldrar ett tappert försök till att få mig att börja simma, dansa och spela fotboll osv men jag bara grät och grät. Jag var den blygaste lilla flickan när jag var liten, men totalt orädd när jag satt på hästryggen. Detta har dessvärre förändrats med åren, skulle kanske behöva en lite touch av den där blygheten idag, haha. 

 

Många ponnysar passerade under mina elva första år men så småningom tröttnade mamma på att vi inte kunde åka på samma tävlingar och tänkte att jag lika gärna kan börja med stor häst. Min första egna storhäst hette Rocky, och jag fick ta över honom från mamma. Därefter har jag delat de flesta hästarna med min mamma då det brukade sluta med att jag fick ta över dom på grund av lite för många bocksprång, så är även fallet idag. Men nu när jag flyttat får hon se till att reda ut vildingarna själv. Som ni hör så är min mamma min(även pappa såklart) största support och bollplank med hästarna och vi gör det tillsammans. All min kunskap är hennes och hon har format mig till den ryttare jag är idag, hon har åkt med mig på alla träningar och tävlingar i vått och torrt vilket jag är väldigt tacksam för idag. En annan sak jag har att tacka mina föräldrar för är hur de lärt mig vett och etikett i hästvärlden, jag har aldrig skrikit på varken mamma eller pappa att dom ska ta min häst, mocka efter mig, höja/sänka hinder eller ha allmänt tråkig ton mot dem. Tycker det är skrämmande att se många barn och hur de behandlar sina föräldrar på träning och tävling, det är fula ord och tråkig attityd. Vi får inte glömma att det, i de flesta fall, är dem som gör det möjligt från början och jag tror att dina föräldrar i många fall mycket hellre sitter hemma framför brasan med ett glas vin en tordagskväll än att vara med i ett kallt ridhus mitt i vintern. 

 

 

Jag har haft en del hästar som jag tävlat upp till 1.30 med och någon som har en mycket betydelsefull plats i mitt hjärta är Daan. Vi köpte honom när han var 4 år gammal från Holland som dressyrhäst till min mamma, så småningom så förstod vi att allt inte stod rätt till och det visade sig att han hade problem i nacken. Som alla andra hästar så tog jag över honom från mamma då han trivdes bättre med att hoppa. Det var den svåraste hästen jag suttit på och de första året jag tävlade honom så bockade han hysterisk från att vi lastade ut honom till att vi kom tillbaka till transporten igen. Pappa fick åka med på tävlingarna och hålla i honom för varken jag eller mamma klarade av vilden. Det är inte ofta jag blir rädd för en häst men på framhoppningen med honom så var det många gånger jag undrade vad jag höll på med. Han blev bättre med åren och sista två åren red vi stadiga 1.30 rundor med placering för det mesta, idag är han såld. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Direkt efter studenten jobbade jag ett år för Jumper horses, Sylve Söderstrand & Viktoria Sander, samtidigt som jag drev eget företag hemma med försäljningshästar. Hade både dressyr och hopphästar vilket var väldigt roligt och framförallt utvecklande. Lika viktigt som det är för en hoppryttare att få många språng i kroppen så är även dressyren viktig, att ha koll på grejerna på backen underlättar väldigt mycket när man ska styra på hinder. Dock ingen nyhet såklart. Förra hösten bodde jag i Danmark och jobbade för Pether Markne och Per Sandgaard. Det var väldigt lärorikt och utvecklande, framförallt för mig som person. Jag och min dåvarande 4-åring, Denefin, körde över bron till Köpenhamn, båda lika nervösa tror jag. Att leva i ett annat land och inte känna någon samt inte förstå språket, okej jag vet att det bara va danska men det är inte det lättaste att förstå alla gånger. Det var skrämmande men oj så stolt man blir när man börjar känna sig trygg och ha koll på läget. Till jul kände jag att jag var färdig i Danmark och valde att flytta hem. I år, 2020, så har jag jobbat på familjens golfbana och vid sidan av drivit eget hemma igen med försäljningshästar. Ungefär i maj/juni någon gång ringer Sylve mig och frågar om jag vill flytta till Belgien, närmare bestämt Stephex Stables och Melissa Vardinogianni som har sina hästar där. Vi har pratat flertalet gånger under året om att jag borde åka någonstans och jobba för att få ett annat perspektiv och ta del av olika system, när han ringde så svarade jag självfallet ja. 

 

Och det är här vi är nu, i Belgien utanför Bryssel i en liten kommun som heter Meise. Jag jobbar i ett team på fyra stycken där huvudryttaren heter James Wingrave och vi har nio hästar. Min uppgift är hemmaryttare och våra dagar ser ut som så att vi är i stallet runt 7 på morgonen, fodrar, mockar och allt därtill. Därefter börjar vi rida, de hästar som ska ut i hagen får gå ut och så rullar det på under dagen. Vi är klara runt 14, då äter vi lunch för att sedan mötas i stallet igen för fodring, mocking, kanske klippa någon häst och såklart släppa hästarna i skritten. Vi är har väldigt roligt på dagarna och jag kommer bra överens med alla i teamet. Det är en väldigt fin omgivning att jobba i och jag trivs som fisken i vattnetJag tänker mig lite bilder på alla i teamet, hästarna och stallet i nästa inlägg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag måste dela med mig av min kollegas otroligt söta taxvaplar, jag får inte mycket gjort när dessa är i stallet..

 

 

 

 

 

 

 

 

Och juste, ni kanske vill se vem tjejen bakom texten är också! Här är jag, påväg till Bryssel för att börja ett nytt äventyr. Jaja, jag vet att jag har mask på mig så ni ser ändå inte riktigt hur jag ser ut men tänker att det passar utmärkt i Coronatider. Det är väldigt ovant att behöva ha mask på sig hela tiden.

 

 

 

 

 

 

 

Trots mina ynka tjugotvå år så har jag hunnit se många olika system och träffat många olika människor som har olika åsikter och teorier om hur allt ska gå till. Och jag är 

tacksam att jag fått ta del av så mycket. Sylve Söderstrand är den tränare som jag ridit kontinuerligt för sedan 10 år tillbaka så vi känner varandra utan och innan, hans tankesätt är en väldigt bra grund att stå på tycker jag. Varje gång jag stöter på problem eller funderar på hur jag ska lösa olika situationer med olika typer av hästar så dyker alltid hans ord upp i bakhuvudet. Att nu få komma ut i världen och ta del av ännu fler otroligt inspirerande människor i den här sporten är så häftigt. Min plan är att ta med er i min vardag och dela med mig av vad jag lär mig och får se, hoppas ni vill hänga med! Hejsvejs från mig så länge:)

Tillbaka till bloggen